Nu har jag klämt den 10onde Hamiltonboken. Vet inte riktigt vad jag ska tycka men jag blev lite förvånad över inledningen i boken. Helt fruktansvärd och inte alls vad jag hoppats på men sen blev ju resten av boken riktigt intressant och spännande så det kompenserades.
Hamilton har, trots familjetragedier som motsvarar ett halvt koncentrationsläger så utses han till Säpochef. Boken går ut på hans reformering av "firman" och hans minst sagt kontroversiella sätt att gå till väga. Lite lustigt är att Guillou har bjudit in en viss Kurt Wallander i den här boken att hjälpa Stockholmssnuten att knäcka nötter. Kärta återseenden är alltid trevliga.
Jag skulle rekommendera den här boken till sanna Hamilton-fans. Ni andra kan nog läsa nåt mer lättsmält för bitvis var den seg och Guillous arrogans och sakkunnighet (som ofta är grymt underhållande) blir ibland lite väl centrerad. Dock är de sista 100 sidorna bland det bästa Guillou presterat i Hamiltonserien och det känns ganska tacksamt efter de 600 första. Nu har jag gett mig in i "Madame Terror". Bra skit!
.









